För några månader sedan svarade jag på Guds kallelse och planterade Church Without Walls i Smedjebacken. Den första av flera församlingar som Gud visade mig i en syn. Men det är inte så att man hela tiden går i en stark tro, speciellt om resultat inte är väldigt starkt, då kommer även stunder av tvivel. Idag, under min bönetid, när jag var på mina knä inför Herren, ropade jag till Honom: Vem är jag? En pastor med en församling utan medlemmar, som träffas i en kyrka som inte tillhör oss. Vi har inte någon budget, vi saknar även ett konto att samla pengar på. Jag måste vara en dåre eller en man av tro.
Sedan började jag tänka på de alla små händelser som redan ägde rum:
- Omvändelse
- Dopet
- Ganska nyfrälst person som började använda andliga gåvor
- En förändring i halsen som försvann efter förbön
- Hur jag ser att Gud förvandlar människoliv
- Att Herren samlar medarbetare
- Att det kommer mellan 14 och 40 personer på varje möte
Efter det började jag tänka hur Gud förändrat mitt liv under de månaderna, hur mitt inre var förvandlat. Då sa jag till Herren, att det är just det som är viktigast. Att Han förändrar ens liv. Allt annat som händer under gudstjänster, alla manifestationer av hans kraft är bara ett tillägg till det viktigaste. Jag ropade till Gud – förändra människoliv.
Och då hände det. Den Helige Andens närvaro kom över mig. Jag började gråta, om det ens är rätt ord. Jag började storgråta så högt, att jag stängde dörren till rummet för att inte oroa de andra som var hemma. Han bara var där med mig, under en ganska lång tid. Han varken sade något eller visade mig en syn. Men i det hela, blev jag återigen säker att allt det här med Church Without Walls är Hans verk. Genombrott kommer och i lilla Smedjebacken kommer Guds ljus att lysa kraftigt. Jesus ska visa sin makt och kommer vara ärad av flera.
Arek